Utkast från 22:e maj

Jag åkte till Stockholm i helgen. Om vi jämför min status med när batteriet är på ”strömsparläge” på iPhone, ni vet orange? Mm, så kände jag mig ett ganska bra tag. Liksom känt mig mellow, att vardagen bara rullat på utan större reflektion av vad jag gjort, och inte gjort. När jag satte foten på perrongen i Stockholm och möttes av systra mi  blev jag grön och 100% direkt. Vi såg verkligen ut som systrar jag och Bianca, samma frisyr, färger och vi var klädda i jeansjackor och svarta sneakers. Som sagt redan där och då blev jag på bättre humör. Det var nog soligaste dagen hittills, 27 grader också som jag inte får glömma att tillägga. När solen står på himlen i Sverige så visar det sig att det faktiskt bor folk i Sverige som är kapabla till att le och faktiskt verkar genuint glada. Jag mår så bra av det. Får fett bra feeling när alla är ute och rör sig och njuter och tar tillvara på vädret tillsammans. Det blir liksom förbjudet att klaga på saker, men jag bryter mot lagen och klagar på att det blir för varmt, har en tendens att bli gnällig när jag svettas. Är det inte lustigt att en aldrig är helt nöjd? Humans..

Vinkade av Bianca som skulle jobba och det var planerat att jag skulle möta upp mamma som också skulle upp över helgen. Dock strulade det för något tåg framför hennes så jag tog mig ut till min gudmor, Hellen, på egenhand och chillade där, skulle nämligen bo där fredag-lördag. Hennes dotter Nelly har alltid varit liten för mig, ni vet när en själv är tonåring och en annan är 5 år yngre, det klickar liksom inte eftersom hon alltid har varit ett barn. Men nu är hon 15!! Hva skjeer?? Det har ju blivit en människa av henne också. Jättekul att få ta del av en tjej i åttans tankar om saker och ting. Nu ska det börja med alkohol, fester och killar. Kommer ihåg det som igår (nästan) men det känns så fruktansvärt långt bort. Hellen och Nelly frågade mig om råd om olika saker och kände mig så himla stor. Har jag livserfarenhet? Ja kanske det. Sen kom mamma sent på kvällen och vi åt god middag, paj med glass och lite öl.

Lördagen bjöd på en dag ute på Djurgården. Första gången jag insåg hur stort Stockholm faktiskt är. Göteborgs innerstad går du igenom på en 15 minuter, men inte Stockholm. På varje torg, malm eller holm finns det en massa affärer, caféer/barer/restauranger, parker osv. Finns så många olika områden och delar. Jag tycker det är svårt att få grepp om Stockholm men det är fint, men lite för stort. Känner paniken och fomon jag ska genomlida om jag skulle flytta dit. Iallafall, vi åt lunch i ett växthus med ca halva Stockholm kändes det som. Sen skulle Bianca jobba igen, så jag åkte ut till Söder och åt mexikanskt med mamma och Hellen som skulle se Bruno Mars, lite smått avundsjuk var jag allt efteråt då alla sa hur bra han var. Efter det åkte jag hem till Bianca för att byta om, gjorde aldrig det utan det fick räcka med lite deo. Sen mötte jag upp Amy! Så jäkla roligt. Det är från början Biancas kompis, som kom till Melbourne över jul och nyår, och där lärde vi känna varandra. Vi åkte till en bar på söder vid namn Bara Enkelt, drack en öl och pratade ikapp vad som hände efter hon åkte hem, och om lite allt möjligt. Super fun. Sen kom Bianca när hon slutat. Kom hem till Bianca vid kanske halv ett och jäklar vad skönt det var att gå och lägga sig, och with her by my side like the old golden days.

Vaknade. Gick till Ica och handlade frukost. Kom tillbaka och möttes av Biancas familj som också handlat. Bestämde gemensam frukost på balkongen. Så där satt vi och hennes mamma som var den enda som hade tid att vänta på att jag och Bianca gjorde klart våra smoothies.

”Vi går och lägger oss på gräsmattan på innergården” säger Bianca. Möts av en liten grusplan med lite grässtrån som sticker upp här och där. Classic henne att inte veta vad som funnits framför henne i fyra år liksom. Där låg vi i solen och lysande på musik som kastade tillbaka mig till Melbourne. Blundade jag var det exakt samma känsla. En söndag på Nicholson St. Häng på balkongen i ovisshet om vad vi skulle hitta på men det gjorde liksom inget. Att bara vara där var ändå att göra någonting. Sen var det dax att bli körd till stationen för att åka hem. Jag känner mig fortfarande laddad. Påfylld med energi, en positiv sådan som gör att det känns som att allt är möjligt.

Igår, 23e maj, vaknade jag av mitt alarm klockan 5. Hann inte ligga och skrolla på mobilen som jag brukar göra annars, så det var först när jag slutade jobbet klockan 10.30 som jag förstår att någonting har hänt i Manchester. Fleera tweets och instagramposts där kända och icke kända människor skickar sin kärlek till staden och de drabbade personerna och Ariana Grande. Det tog inte lång tid tills jag läst mig till vad som hänt och  jag blev så illa till mods, ögonen fylldes med tårar. Jag VET att detta händer i världen dagligen och det är först när det händer här nära oss som vi uppmärksammar det och skickar vårt stöd osv, men det som var så fruktansvärt i just den här situationen var att det var efter Arianas konsert där DET VAR BARN OCH UNGDOMAR som drabbades. Vem har så jävla mycket hat, ilska och idioti inom sig som kan få för sig att skada och mörda unga människor som har hela livet framför sig? En måndagskväll som säkert alla som befann sig i arenan hade längtat så mycket till. Nej jag förstår inte. Därför blev jag så illamående, tänk deras familjer, vänner  och Ariana. Fy i hela helvetet. Jag förstår inte. Jag är så himla arg, ledsen och uppgiven. Jag känner mig inte rädd, än. Jag vill inte att personerna som utför dessa fruktansvärda saker ska lyckas få oss alla att leva i rädsla, även fast de tyvärr är på mycket jävla god väg. Jag ska på festival i sommar, jag tänker på alla andra som också ska det och på andra festivaler. Alla stora evenemang där det befinner sig tusentals människor på en och samma plats. Är det såhär vi ska behöva gå och tänka? Vet inte hur jag ska avsluta det här, men kände bara för att skriva något. Typ var tacksam för varje dag, ärligt.

 

Main

Förra helgen kom ingen mindre än Bianca hit. Vi hade en Melbourne reunion och levde life. Mycket kaffe, sol, GTs och kärlek.img_0943
Åh, kramen vi fyra hade i min hall var helt fantastisk. Samma häng som i Melbourne, fast i min hall? Fint. Hos mig var vi några timmar, dansade och drack GT. Tog oss senare in mot stan. Dansade lite på Oceanen, där tydligen Adam Lundgren också befann sig. Vi såg honom dock inte men det gör inte så mycket för jag diggar inte honom jättemycket. Sen blev vi hungriga och avslutade kvällen på 7ans.

img_0950

Det var strålande sol under söndagen så vi promenerade till Stigbergstorget (efter vi sov till 12). Vi satte oss i solen på Bengans och drack kaffe. Bianca invigde barbent men kloka jag sa att hon skulle ta med sig ett par strumpbyxor, vilka hon sedan tog på sig för det blev kyligt.

img_0958På måndagen hade vi bestämt middag hos Andrea följt av Pingis på Pustervik. Vego-tacos stod på menyn och det satt som en smäck. Mega mysigt. Sen blev det fet dans på Pustervik men ingen av oss spelade pingis dock..

img_0974img_0977På tisdagen var det dax för Bianca att åka hem.. Vi tog en hejdå-kaffe på Bar Centro innan vi följde henne till stationen. Det var både glada och ledsna miner. Ingen ville att hon skulle åka hem. Behöver Bianca i vår vardag.

18-åriga jag

Kom in på min gamla blogg. Jag fastnade och skrollade en stund. Dessa inlägg var från 2015, på våren. Gud vad vilsen jag var. Vet fortfarande inte allt men då visste jag ingenting.  Men jag skulle vilja säga till mitt 18-åriga jag att inte oroa mig så mycket för allting.  Strunta i idealen. Förstora inte saker. Och att jag borde tagit för mig mer, inte vara så blyg och självkritisk. Jag var en osäker och vilsen tjej for sure. Inte bara under studentvåren utan även under hösten så det är ju inte konstigt att jag kände mig annorlunda när jag kom hem nu i februari.

Fick total panik när jag kom hem och klev in i mitt rum. Kände mig inte hemma någonstans. Rensade ut typ allt: kläder, prylar, affischer osv. Fick någon slags identitetskris- jag säger inte att jag ogillade den Julia som åkte iväg 2016 SÅ mycket, men jag fick ångest av att se allt det jag tyckte om då, liksom jag blev påmind om hur jag var. Jag kunde inte sova i mitt rum på nästan två veckor innan jag började tycka att jag betedde mig lite barnsligt. Men ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag är glad att jag inte är som förr helt enkelt. Jag, och min familj till och med, tycker att jag förändrats till det bättre. Jag är tydligen enklare att vara runt nu och det kan jag förstå, ett legit påstående. Är inte så mycket av ett kontroll freak längre, och inte så lättirriterad. Folk jag mött har sagt att jag är gladare nu och jag hoppas det! För det är jag.

Det låter så himla kliché att säga att jag lärde mig och växte så mycket när jag reste, but it´s the truth! Jag känner mig mer bekväm i att vara jag nu. Jag gillar vad det senaste året gav mig. Jag tycker det är skönt att känna att jag har växt och fått perspektiv.

Skärmavbild 2017-03-18 kl. 20.49.31

 

Nicholson Village

Jag visste ingenting om Melbourne innan jag och Alexander åkte dit. Det visste väl inte Alex heller, men under de två dagarna vi var där tillsammans fick vi mersmak. Jag hade ju turen att ha möjligheten att stanna, vilket jag gjorde. Det löste sig väldigt fort med boende. Det var en tjej som postade ett inlägg i ”Svenskar i Melbourne”-gruppen på Facebook om att hon skulle flytta så hennes plats i lägenheten behövde fyllas. Den tjejen var ingen mindre än Bianca herself!! Men henne lärde jag känna senare, to be continued… Jag smsade numret som hon skrev med i inlägget, men det numret var Annas, för det var henne jag skulle dela rum med. Vi hade lite sms-kontakt redan från Cairns eftersom jag såg inlägget redan då och tänkte att det var lika bra att smsa tidigt. Vi bestämde att jag skulle komma på visning den 9:onde maj tror jag, samma dag som Alex åkte hem. Jag var lite nervös, det ska jag inte sticka under stolen.

Jag satte mig på tramlinje 96 och åkte ut mot Fitzroy där lägenheten låg. Redan tre stops från CBD blev husen lägre och lägre, det blev allt mer streetart och coola personer som strosade på gatorna och skymtar av gator där jag kände att där vill jag hänga. Kände verkligen att jag skulle gilla området. Jag missade stoppet Pigdon St som Anna hade sagt till mig att hoppa av på, men det är inga avstånd mellan hållplatserna så jag gick långsamt tillbaka eftersom jag var lite tidig. Nicholson St heter vägen som går ända från stan upp till East Brunswick, där lägenheten låg. Precis i det kvarteret låg det massa caféer,restauranger, pubbar och små affärer. ”Wow vilket ställe” tänkte jag.
”Lägenheten ligger i det vita huset på hörnet! Över den vita baren ‘The Empress'”

Jag orienterade mig fram och såg en blond tjej sticka ut huvudet ur en dörr jag annars inte hade lagt märke till. Vi  hälsade och hon visade mig upp och hur lägenheten såg ut. Den var så fin och fräsch och jag blev lite smått kär. Mitt första intryck av Anna var en 25-årig tjej, som skulle plugga där för hon hade kille, och det kändes som att hon hade koll på livet. Men så fel jag hade. 96a som mig, världens mupp men gud vad jag älskar den tjejen. Hon är galen, for real, men på ett älskvärt sätt. En tjej som behöver lite extra kärlek, som en vill klappa på. Hon sa att jag kunde flytta in om jag ville för det hade bara varit en tjej och kollat på den innan mig, men Anna sa att jag verkade skönare;) Jag sa att hon skulle höra av sig om resten av housematesen ville träffa mig eftersom jag tänkte att de behövde godkänna mig på något sätt. Jag blev inbjuden till hennes pojkväns inflyttningsfest och Biancas hejdå-middag. Där fick jag träffa alla och det är klart jag var nervös då med, eftersom alla känner varandra redan. Det tog ett litet tag innan jag verkligen kände att jag kunde vara mig själv och släppa loss, för det var svårt i början.

Känslan att få packa upp ryggsäcken,i ens EGNA (well, nästan egna eftersom jag delade med Anna) rum var helt obeskrivlig. Var så otroligt less på ryggsäcken, att ständigt packa den och ja leva ur den helt enkelt. Att få hänga upp kläderna på galgar och lägga dem i en byrå och veta att jag behöver inte packa på ett bra tag. Att fylla ett kylskåp och en hylla med mat och veta att det kommer inte bli dåligt för att det kommer stå i en kyl hela tiden. Det var trevligt.

Min första tid i lägenheten spenderade jag jobbsökandes så det sög ganska mycket tyckte jag då. Ett tag kände jag mig uppgiven och ”lyckas jag inte skaffa ett jobb inom en vecka flyttar jag till en farm.” Och ja en vecka senare ringde en arbetsgivare upp och sa att han ville anställa mig. Så det löste sig tillslut och det var väl någonstans här jag verkligen började känna att jag faktiskt bosatt mig och skaffat ett litet liv i Melbourne.img_0327img_4284
Utsikt från fönstret från mitt och Annas rum och den älskade 96an. Sjukt smidigt att bo så nära hållplatsen. Dock hade jag väldigt svårt för trafiken i början, sov väldigt dåligt. Men en vänjer ju sig.

img_4818
Bild från mitt andra rum. På hörnet av gatan, där människorna står, där ligger Babajan- vårt stammis café!

img_4832img_0308img_0309img_4830Vår älskade Piedis. En 5 minuters lång promenad och vi var framme vid vår mataffär. Snäppet dyrare än de stora kedjorna men så himla mysig. Eller, mysig var den inte, rättare sagt ganska skum. Som att kliva in i 50-talet med lysrörslampor och 10 grader. Men jag gillade att gå hit. Mittemot ligger biblioteket och caféer och restauranger. Älskade område.

img_4498Min vägg i rum nummer två.

img_4534
Från Biancas rum.

img_4833Min mobil blev jag av med i Sydney. Jag hade inte listat ut hur iCloud fungerar så jag blev av med alla mina bilder från 3 år tillbaka. Det SUGER med stora bokstäver. Fan. Blir såså ledsen när jag påminns om det. Jag blev av med väldigt många bilder från min tid i Melbourne, men som tur är så hade mamma lyckats få en hel del bilder från min mobil till hennes för vi hade samma iTuneskonto ett tag. Där fanns det bara en räddad bild från rum nummer två. Detta var dagen då jag flyttade ut, så här var den tömd och städad. Så blev av med bilder från resten av hur lägenheten ser ut också. Men ni kommer nog förstå helbilden av den när jag kommer lägga upp bilder i andra inlägg. Älskade hur vitt det var, och trägolven!! Så fint ljusinsläpp också.

Summan av kardemumman: Jag lyckades flytta in i världens bästa lägenhet och världens  bästa område. Jag rekommenderar verkligen Fitzroy som område att både bo och hänga i, Finns allt! Så himla fin plats här på jorden.

 

Hela grejen med detta tänker jag är att jag kommer göra lite inlägg om Melbourne och hur jag hade det där, vad jag rekommenderar osv. Kan vara kul för er som läser, någon kanske tänker åka dit eller känner någon som ska det och även kul för mig att titta tillbaka på.